Ett par kilometer nordost om Bodom i Rödskogs by finns Hovgård. I slutet av 1800-talet, innan Bodom träsks vattennivå sänktes med ca åtta meter för·att ge mer åkermark, nådde sjön ända hit. Det kunde den göra ännu in på 1900-talet vid högvatten på vårarna. Hovgårds anor går tillbaka åtminstone till 1530-talet, då Esbos jordlbrukshemman registrerades i Gustav Vasas jordebok. Men gården, liksom de flesta jordbruk i Esbo, är uppenbart betydligt äldre. Hovgård kan i någon form ha grundats på vikingatiden eller ännu tidigare.Bara halvannan kilmeter västerut finns lämningar efter en outforskad bosätning från bronsåldern, cirka 500 år f.kr.

En gång i tiden var Hovgård en av Esbos största. Så är det inte längre, men ännu är gården och dess omgivning den kanske ståtligaste och vackraste i Esbo. Alla gamla gårdar med anor brukar ha ett spöke, så också Hovgård. Löjtnant Helvemo (f.d. Hästholm) var i slutet av kriget chef för ett gevärskompani som var förlagt till Rödskog skola. Vid ett tillfälle1946 berättade Helvemo för en grup närvarande om sitt möte med en svartklädd fru på Hovgård. Han hade berättad samma händelse för flera andra. Valdemar Knuts från Gröndal skrev på 1970-talet ner hans berättelse, som här återges i förkortad form.

Helvemo och en fänrik hade kvarter i närliggande Hovgård. De hade varsit rum invid varandra. En kväll kom fänriken upprörd in till Helvemo och bad honom genast komma till sitt rum. Där bad fänriken honom sätta sig i en stol ett par meter från hans säng, i vilken han lade sig och uppmanade Helvemo att ge akt på sängen. Efter att ha legat tyst och allvarsam några minuter reste fänriken sig och konstaterade, ”der tycks inte ske något nu”.

Då Helvemo undrade vad det var fråga om, berättade fänriken att då han kort förut legat på sängen tydligt känt hur den rörde sig sidledes och uppåt som om någon försökte lyfta och välta den. Då ingenting annat skedde trodde han att någon låg under sängen men fann ingen där. Eftersom han inte litade på sina sinne hade han bett Helvemo komma in och bekräfta hans iakttagelser.

Fänriken var enligt Helvemo fullt frisk och nykter. Han hade legat vaken och påklädd ovanpå sängfilten. Helvemo var övertygad om att fänriken talat sanning.

En eftermiddag några dagar senare, då Helvemo skulle bege sig ut och hunnit till yttertrappan, såg han en kvinna i mörk ålderdomlig dräkt några meter framför sig. Han fick intrycket att hon just hade gått ner från trappan han stod på och utgick ifrån att hon hörde till gården. Han stannade upp och iakttog kvinnan, som fortsatte mot uthusraden och försvann bakom dess bortre ända. Helvemo undrade, varför han inte tidigare sett kvinnan på gården, där han redan bott ett par veckor.

Följande dag frågade han i Erikssons närliggande butik om någon visste vem kvinnan var som han beskrev. Personerna i butiken blev överraskade och i stället för direkt svar sade rnan: ”Jasså! Har ni sett henne nu? Vad vi vet har hon inte setts på länge. Hon är ett andeväsen som ibland visat sig för gårdsfolket”.

Detta var allt Helvemo fick veta om kvinnan. Förmodligen frågade han inte desto mer om henne.

Under en månljus natt kort senare väcktes Helvemo av att någon hällde vatten från en kanna i tvättfatet i ett garnmalmodigt tvätställ, som stod vid sängens huvudända. Han reste sig snabbt sittande och kunde se en kvinna med kanna i handen stående bredvid sängen. Strax därefter var hon ljudlöst försvunnen. Kannan stod på sin vanliga plats och tvättfatet var torrt. Dörren var låst inifrån och fönstren stängda.
Någon tid senare hörde Helvemo och andra närvarande hur en gammal skåpklocka, som var inlindad i omslagspapper och oandvänbar, började slå timslag. Detta väckte stor förundran och häpnad bland gårdsfolket. Helvemo var övertygad om att timslagen hade samband med de övernaturliga
händelserna på gården.

Valdemar Knuts, som tecknar ner historierna, hade å tjänstens vägnar senare orsak att flere gånger på 1950-talet besöka Rödskog och Hovgård och passade de då på att fråga gårdens f.d. tjänarinnor och husets son (krigsinvalid) om spökerierna på gården. Han fick då bekräftelse på att övernaturliga händelser långa tider förekommit där. De trodde att det var gårdens gamla värdinna som hade dött omkring 1900 och gick igen.

Fortsätter nästa månad…

Källmaterial: Valdemar Knuts (tecknad ner historien), Ulf Johansson berättar om det i hans bok Legenden om Bodom.