August Ramsays ”Esbo sockenhistoria del II”, utgiven 1936, ger en antydan
om var vi kan söka svaret.
Går rnan tillbaka till jordeboken från 1500-talet, hittar man namnet Hov som då skrevs Hof. Hov är inte enbart något som kungar håller sig med. Ordet betyder också storgods och kultplats sorn användes redan av vikingarna. Här kan alltså vikingarna haft en begravningsplats eller tillbett sina gudar med Odin och Tor i spetsen.
Man vet att vikingar och annan befolkning från samma tid slog sig ner den nyländska skärgården. Enligt vikingatidens krönikör Snorre Sturlasson (1179-1241), vars skrifter finns bevarade i Island, brukade vikingarna på sina färder i österled stanna upp i dagens nyländska skärgård. ”Emedan man talade samma språk, var det lätt att göra affärer med ortsbefolkningen”, skrev han. Vi kan gå ännu längre tillbaka i tiden. Före vikingarna och de svenska invandrarna bodde i dagens norra Esbo en finsk befolkning, som tillbad egna gudar.
Att det i norra Esbo kan ha funnits en kultplats, där man redan på stenåldern offrat både djur och mänskor åt gudarna är troligt. På detta tyder ett vikingasvärd som hittats i trakten. Svärdsklingan var böjt så att spetsen rörde vid handtaget. Det var kutym för vikingarna att göra svärdet oanvändbart, så att dess ägare inte skulle kunna använda det, ifall han återvänder från det döda för att utkräva hämnd.
Att ta sig med båt upp till Bodom och Rödskog var lätt ännu på 1500-talet. Hovgård ligger på en hög kulle ovanför vikingatidens havsstrand. Här kunde vikingarna ha övervintrat. Jol (jul) firade de med att skåla för segrar och makt och för att gudarna skulle vinna över vintern. Då det blev enformigt med torkat eller saltat kött, brukade kvinnorna från offerstenen stjäla av gudarna grillat hästkött och servera detta till karlarna.
Ingen vet nät ursprungliga Rödskog Hof hade sin storhetstid, men Hovgårds inföll i medlet av 1600-talet. Då erhöll fänrik Jakob Bogge i donation (förläning) ödemark och några hemman i Rödskog, bland dem Hov. Jakob Bogge var hantverksgranskare i Åbo. Han kunde visa upp papper på att han kom från ett adligt släkte i Skottland, varför han hade rätt att bli adlad också i Sverige med rätt att få en kunglig donation. Vid det här laget delade drottning Kristina generöst ur lantegendomar som tillhört självständiga bönder till adeln. Bogge började nu använde namnet Boggensköld och erhöll Hovgård på 650 hektar som ett skattefrit frälsegods. Rödskogs by var på den tiden en av Esbos största byar. Namnet Rödskog kommer från röjd skog.
Den nuvarande karaktärshuset uppfördes i början av 1890-talet, då den gamla herrgårdsbyggnaden på en högre plats intill revs. Jakob Boggensköld avled 1690 och efterlämnade tre barn: sönerna Gustav och Jakob Johan samt dottern Helena Regina. Nu inleddes en mörk tid för släkten.
Eftersom Gustav var äldst övertog han gården. Han lät dock sina syskon sköta Hovgård, medan han bosatte sig med familj på rusthållet Kärras i Kyrkslätt. Han gifte sig med Beata Johansdotter Hammarstierna från Gräsa gård, som var Esbos första riktiga herrgård med anor från 1300-talet. Paret fick ett tragiskt liv. Deras två barn dog unga. Snart därefter, 1691, dog också hustrun Beata. Två år senare ingick Gustav äktenskap med 17-åriga Margareta Hästesko-Fortuna från Irjala i Vichtis. Hon födde också två barn. Som rusthållare och fältväbel i Nyland-Tavastlands kavalleri hamnade Gustav i kriget i Lettland. I Livland befanns han skyldig till dråp på fänrik Fredrik
Krankenhagen från Finnå rusthåll i Esbo.
Gustav hade ett häftigt humör. Vad man vet, kom han 1700 på kant med Krankenhagen och i hastigheten bragde honom om livet. Då mordet uppdagades rymde Gustav Boggensköld från armen och avhördes aldrig. Han dödförklarades 1705. Det gick inte bättre för hustrun Margareta, snarare tvärtom. Liksom Beata födde hon också två barn åt Gustav. Men också dessa dog unga, uppenbarligen i pesten.
Vart Gustav försvann vet ingen. Hustrun Margareta fick ett grymt slut och fick uppenbarligen lida mannens straff. Hon avrättades 1704, dömd till döden och att ”å böle brännas” för äktenskapsbrott och barnamord. Den allmänna uppfatningen var, att hon fick fick bärä den förrymda makens straff.
Gustavs bror Jakob Johan deltog i Karl XII:s krig och avled i ryskt fångenskap 1719. År 1713 inföll Stora ofreden, som tvingage anhöriga till Boggensköldarna och många andra att fly till Sverige. Ätten utslocknade i Stockholm 1761.
Men den ålderdomliga klädda damen på Hovgård stannade kvar. Kan hon vara Gustav Boggenskölds andra hustru Margareta född Hästesko-Fortuna, som sannolikt oskyldig först halshöggs och sedan brändes på bå?
Det fanns andra Hästesko i Esbo. På Mäkkylä gård regerade från 1624 Isak Svenfelt, gift med en annan Margareta Hästesko, dotter till ryttmästare Jakob Hästesko-Fortuna och Anna Ekstubbe. Margareta dog som änkefru på Mäkkylä 1711.
Fortsätter nästa månad…
Källmaterial: Valdemar Knuts (tecknad ner historien), Ulf Johansson berättar om det i hans bok legenden om Bodom.