Henry Rask
Jag har ett mycket klart minne av den stund då Esbo blev stad vid nyår 1972. Året därförinnan hade jag av min professor i historia, Jarl Gallén, kallats att träda till som hans assistent. Jag höll på att slutföra mina studier i historia vid Helsingfors universitet för just Jarl Gallén, Finlands ledande medeltidshistoriker.
Professor Gallén hade ett par år innan flyttat bort från Helsingfors centrum, till sitt gamla, stora hus på Svinö i Esbo skärgård. Han hade etablerat kontakt med handelsman Tor Wikström i byn. Vid jultiden 1971 frågade Gallén plötsligt om jag kunde träda till i stället för honom vid den fest ungdomsföreningen Skärgårdens Vänner i Esbo (SViE) ordnade på nyårsaftonen, det med anledning av att Esbo den 1 januari skulle upphöjas till stad. Ordföranden i föreningen, nämnde Tor ”Toje” Wikström, hade tyckt att en professor i historia vore den rätte att hålla ett värdigt tal vid festen.
Mot den bakgrunden kändes det som lite väl stort för mig. Gallén hävdade dock att han fått grönt ljus av ordförande Wikström – och att SViE ju var en ungdomsförening! Så något för en ung historiker… Det kändes följaktligen omöjligt att säga nej till min professor. Jag fick aldrig veta varför han drog sig ur. Senare, när jag lärde känna Gallén bättre, kom jag underfund med att han brukade stiga upp klockan fem på morgonen och lägga sig vid niotiden. Kanske han drog sig för en sen nyårsfest.
Inget arvode utlovades, men jag och min fru (vi var nygifta) skulle bjudas på den middag som serverades. Jag förstod att Esbo köping gett dylika föreningar smärre bidrag för att arrangera fester inför den stora dagen. Men vad skulle jag säga i mitt anförande? Gallén tyckte att jag som infödd Esbobo gärna kunde ta upp de stora förändringar som jag själv hunnit uppleva. Och så förstås därtill visa på mitt historiska kunnande! Det kändes som något jag kunde klara av, trots att jag aldrig före det hållit något festtal.
Uf-huset Vikingaborg var fyllt till bristningsgränsen, middagen och stämningen var god. Jag förstod att jag måste fatta mig kort, och samtidigt försöka vara klar och redig i min argumentering. Jag började förstås med att visa på vår mer än 500-åriga historia som först socken, sedan kommun och köping, och nu rentav stad. En hisnande snabb tillväxt just under min uppväxttid. Jag kom ihåg hur Esbo i ett skede på tidigt sextiotal hade nästsnabbaste tillväxten i hela världen, efter Sao Paulo i Brasilien. Jag sade att i det perspektivet kan vi vara tacksamma över att vara Esbobor – och nu stolta över att om en stund kalla oss stadsbor!
Men i den allmänna festyran ville jag ändå komma med en kritisk anmärkning, inte mot Esbo utan mot Finlands sätt att hantera tillväxten på kommunal nivå. Min mamma tyckte att det här med stad var dumt, Esbo ser ju inte alls ut som en stad! Och rätt hade hon då, och så också i det långa perspektivet. Just år 1972 var det många kommuner runt om i landet som siktade på status av stad. Så jag kastade in en brandfackla: vi borde ha gjort som i Sverige, där kommun blev den samlande benämningen på alla självstyrda lokalsamhällen. Begreppet stad reserverades för centrumdelarna av de gamla städerna.
Jag formulerade mig förstås så försiktigt som möjligt i frågan, jag tror ingen blev ledsen. Och jag skyndade mig att säga att just Esbo, i ett Finlandsperspektiv, var värdigt att bli stad. Man visste redan då att det var en tidsfråga innan Esbo skulle bli den näststörsta staden i landet!
Min debut som festtalare blev en trevlig upplevelse för mig. Efterhand skulle jag riktigt ofta bli ombedd att hålla dylika tal. Och jag kom också att bli mycket aktiv inom ungdomsföreningsrörelsen. Att jag höll mitt första tal just då det gamla Esbo blev stad är onekligen att minne för livet.